Lite lagom patetisk.
Efter en ganska rejäl frukostpåse med lösgodis och två riktigt degiga timmar av os-tittande blev jag plötsligt väldigt inspirerad att också komma i os-form och tänkte att det väl kanske var en bra ide att ta en sväng till gymmet. Så med kaffe i min näst käraste ägodel, starbucks-muggen, cycklade hurtiga jag iväg mot svettmenistan, aka actic. Väl framme snörades skorna på och jag hann knappt ens snegla bort mot maskinerna innan jag bestämde att det fick räcka en timmas löpning. Den där taggade känslan försvann ganska fort. Men när jag ändå var där kunde jag väl i alla fall orka med att springa en stund. Eller så trodde jag! Oj oj. Efter två och en halv helt träningslösa månaders intensiv förtäring av...uhh. vi kan kalla det mat. Eller kanadensiska...tilltugg, ahem ahem, var konditionen inte på topp. Minst sagt. Så fyrtiofem svettiga minuter senare gav jag upp och gick bort mot maskinerna trots allt. Där kanske sju av de tjugo minuterna jag höll på var produktiva. Om ens det. Nyduschad, varm och gosig insåg jag i alla fall att det nog är dags att ta tag i träningen igen och kanske sluta leva på mcdonalds och choklad. Kanske. Fem.
